Lilla Rågö Kapell förr - och nu till ett historiskt minne över öborna.

Sammanställt av Einar Mihlberg

Lilla Rågö kapell från söder, oljemålning av Hanna Rönnberg 1901 t. v och t. h Lilla Rågö kapell efter ombyggnaden 1905 av okänd fotograf.

Foton av okänd fotograf Lilla Rågö Kapell fr. väster och från söder under 1920 - 30 talet.

Foto t. v. ur Harjumaa Muuseums samlingar. Foto t. h. okänd fotograf.
Lilla Rågö kapell fr. norr och kapellets interiör 1926 till 1940.

Lilla Rågö kapell efter Sovjetunion.

Den 20 Maj 1993 fick en liten skara Rågöbor åter besöka Lilla Rågö och kapellet och kunde då konstatera att det ända som återstod av kapellet var det gamla kalkstenstornet, och att gravgården var skövlad och de flesta gravarna skändade och sönder sprängda.

Foto. Aina Mihlberg. Från vänster Herman (Labb Herman) Rosenborg från Labbgården Lillbyn vid tornet sett från söder och Einar och Meta Mihlberg från Espesgården Storbyn Lilla Rågö, med tornet i bakgrunden, sett från norr och väster. Nedan tornet sett från öster inbäddat i en ymnig majgrönska.

Historisk översikt och upprättade av konserveringsprojekt.

Lilla Rågö kapell ligger ensligt dryga kilometern söder om Lillbyn på Lilla Rågö, när man färdas på kapellvägen från Lillbyn till kapellet, känner man historiens vingslag, eftersom man ideligen påminns av spår i naturen efter olika herrars framfart. – Här nedanför kapellet har t. ex ryska Tsaren paddlat kanot med sin son vid sin sommarvistelse på ön, här har öborna vandrat i glädje och sorg tillsammans genom historien – och man kan inte undvika att reflektera över den så gott som pastorala och tidlösa ro som trots allt råder här, ackompanjerat av det alltid levande havet som omsluter ön.

Lilla Rågö kapells historia går att följa från 1600 talets senare del, när platsen för kapellet på öns sydöstra del framträder på landkartor. Från den tidens kapell finns endast kvar en monumental altarplatta av sten, men inte mindre viktig är vetenskapen om, att det nu ruinlagda kapellets plats, grundar sig på ursprungskapellets – man kan tala om en mer än 300 årig platstradition. Kapellet gick samma öde till mötes som de övriga kapellen i de gamla estlandssvenska bygderna – och började förfalla efter 1940, då öborna fördrevs. Trots allt detta är grunden och tornet efter kapellet det bäst bevarade enskilda byggnadsobjektet på hela ön.

En första exaktare beskrivningen av det flerfaldigt om – och uppbyggda Lilla Rågö kapell härstammar från Mattias kyrkas vistationsprotokoll 1769. Det dåvarande kapellet var av trä och täckt med bräder. Två fönster med luckor och dubbelramar fanns i östra väggen, enda dörren i väst. Golvet var av kluvna stockar. Av inredningen nämns altaret av sten med ovanlig stor (von ungemeier Grosse und Dicke) huggen stenplatta, predikstolen och ett litet mässing krucifix. Klockan hängde under taket, vilket tyder på att torn saknades.

Först känd omfattning och exteriör fick längdskeppet under om – och tillbyggnad 1851 och 1906. Av stentornet ifråga varande byggnadstider 1825 och 1866 är sannolikt den sistnämnda, som dateringen med romerska siffror på kapellets dörr (eller på dörrens plats) i väster grundar sig på.

Uppenbarligen bestod längskeppet (10,6 x 6,7 m) av horisontellt lagda bjälkar och var på utsidan täckt med bräder. På långsidorna fanns tre segmentariska välvda fönsteröppningar, östra väggen saknade fönster. Enda ingången till kapellet var genom torndörren och det trånga (1,3 x 1,4 m) tornförmaket.

Det i förhållande till längdskeppet senare västra partiet bestod av ett lågt stentorn med trä huva och på dess norra sida ett benhus (bårhus) av trä. Den massiva tornstammen var förlängd endast med mur steg med segmentarisk välvda lucköppningar på varje sida. Till de ursprunglega dörröppningarna i tornets västra och östra vägg (den första undantagsvis triangelformad) bröt man senare en öppning från tornets andra plan till benhusets vind. Under fältundersöknings arbetet där fann man en träkil som använts till fäste i den västra dörren med bo eller mästarmärke.

På tornets ytputs kan man fortfarande avläsa såväl längdskeppets som benhusets taklinjer. Som takmaterial hade man använt plåt på längdskeppet och benhuset samt efter åsknedslag år 1889 horisontalt liggande brädtak på tornet.

Av inredningen före förstörelsen kan nämnas den åtminstone delvis från 1600 talet möjligtvis 1769, härstammande predikstolen, altaret 1906, altartavlan målad och skänkt av F, Bucholtz 1930, föreläsarens pulpet med orgelharmonium, två glaskronor en av dem skänkt 1871 och tornklockan (J. Malmbergs verkstad 1799) Den med fem vigningskors bemärkta altarplattan, antagligen från katolsk tid in situ som lades under renoveringens gång 1906 i golvet framför altaringen.

Kapellet som 1940 blev utan församling, förföll (eller, revs) bit för bit efter andra världskriget. Delvis (längdskeppets östra delar och östra väggen) är grunden och sockelmuren skönjbara. Tornstammen av kalkflis var bevarad i byggnadstidens längd. Tornets träkonstruktioner, tornhuvan, mellangolv och öppningsstag var förintade, med undantag av enstaka fragment av två mellangolvsbjälkar, en bit av huvans murribba, västra gluggens ram samt tre fönsterposter i lucköppningarna.

Rågöborna bildade Rågökapellens minnesfond, den 3 februari 1992, för att insamla medel till restaurering, konservering av ruinerna av de båda Rågö kapellen på Lilla och Stora Rågö, samt iordningställa kyrkogårdarna, och underställdes Rågöföreningen den 18 mars 1995.

Lilla Rågö kapellruin är nu ett byggnadsminne under statligt skydd.

Registernummer 21528. Kyrkogården skyddas som historieminne.

PILASTRAR SOM HAR PRYTT PREDIKSTOLEN I LILLA RÅGÖ KAPELL.

Predikstolen troligen från 1769 som kanske har varit kapellets vackraste sak och bl. a prydd av fem pilastrar föreföll inte vara ett enhetligt arbete från början, utan att själva korgen var gjord för sig och de fem pilastrarna, helgon och prästfigurerna och andra prydnader i sextonhundratalsbarock, skulle ha applicerats på denna.
Under kriget förvarades predikstolen och pilastrarna i S. t Mikael kyrkan i Tallinn under bombräderna av ryssarna då delar av kyrkan och församlingslokalerna förstördes. De mesta av de kyrkliga föremål som förvarades där försvann och stals. Pilastrarna dök så småningom upp på Sjöfartsmuseet i Käsmu i Estland. Museichefen Arne Valk erbjöd rågöborna skulle köpa tillbaka dem - och som exempel nämnde han att en antikhandlare i Tallinn hade erbjudit honom 100 000:- estniska kronor för dem

De fyra pilastrar som finns bevarade i Käsmu är enligt fotot från vänster till höger följande:

Den första figuren är en kvinna som bär ett ymnighetshorn (delvis sönder) och äter på en frukt.

Den andra figuren är en mansfigur i svart mantel eller slängkappa. I den handskklädda vänstra handen bär han andra handens handske, på fötterna svarta skor med bandrosett och röda klackar.

Den tredje figuren i ordningen är en kvinna, som över sitt huvud bär en orm, snodd om högra armen. Även denna figur saknar vänster arm.

Den fjärde figuren, som förut var placerad närmast fönstret, är en kvinnofigur, som spelar ett lutliknande instrument. Vänstra armen är borta.

Den femte pilastern med en kvinna som håller med högra handen en blomsterbukett tryckt mot sitt bröst och saknar vänstra handen finns inte på museet i Käsmu och är således försvunnen.

ALTARTAVLAN I LILLA RÅGÖ KAPELL.

Altartavlan ”Petri Fiskafänge” är målad av konstnären F. Bucholzs som 1930 skänkte den till Lilla Rågö kapell. Tavlan avtäcktes och invigdes i kapellet av kyrkoherden Harald Engström som då var präst i St. Mikaels församling. Detta hände den 31 aug. 1930.

Altardukens spets knypplades av rikssvensken, musikdirektören Verner Sundgren, som under ett tiotal år tillbringat sina somrar i Lillbyn Börsgården, som låg närmast det lilla kapellet vid öns östra strand. När han dog 1936 el. 1937 var hans önskan att få bli begravd här på denna fridfulla kyrkogård där man hörde vågornas skvalp emot stranden.
När Rågöarna 1940 blev ryskt basområde och rågöborna evakuerades från sina öar, fördes allt lösöra till St. Mikaels kyrka i Reval som var Rågöarnas moderkyrka. Även altartavlan och altarduken följde då med dit.

Verner Sundgren gick under namnet ”Knyppelherren” och var mycket omtyckt på öarna och hans gravsten finns kvar på Lilla Rågö kyrkogård om än i dåligt skick.
Uppgifterna lämnade av Ingeborg Pöhl Andrésen, väl förtrogen med vad som hände under krigsåren på Rågöarna och som är dotter till skolläraren som verkade där under den tiden.

Lilla Rågö kyrkklocka från 1799.

Kyrkklockan som tidigare fanns i tornet på Lilla Rågö kapell.

Kyrkklockan har inskriften: Ao. 1799. MEFESIT. I. MALMBERG. IN. REVAL.

Den gode klockgjutaren har vänt n:et i in bakfram. Med mefesit menas naturligtvis me fecit (=gjorde mig).

Källa bl. a Per Söderbäck i boken Rågöborna där han beskriver de båda kapellen på Rågöarna.

Kyrkklockan – förvaras i kyrkomuseet Svenska S:t Mikaels kyrka, Tallinn

Kabeli kirikukell – hoiul Rootsi Mihkli kiriku muuseumis, Tallinn

Här följer en liten dikt av Edvin Lagman (1979) som på ett målande sätt beskriver betydelsen av - och tankar vid det lilla kapellet.

Fotona är tagna av Mats Stahl. Arkologisk undersökning. Sittande på bänken Gun Pella och Arnold Lindgren