Fotona överst är av en okänd fotograf, fotona i mitten av Erhard Lindman och fotona nederst är av Mats Stahl.
Bilderna som föreställer Stora Rågö kapell i Estland och är överst från 1939 i mitten från 1991 och undre raden från 2015.

Stora Rågö kapell

Kapellet på Stora Rågö ligger ensamt och majestätiskt, ute på heden, på den södra delen av ön. Om man kommer landvägen norrifrån och har passerat Storbyn, och börjar nalkas kapellet förvånas man över, hur väl vald denna plats är – kapellet är omgivet av gula fält och det blåa havet, som förstärker intrycket av en rogivande tidlöshet. Mer påtagligt blir upplevelsen när man landar vid öbornas gamla landningsplats sjövägen under kapellet, där ”Vita sten” (Kvitstäin” på Rågö svenska) en bit upp på land utgör ett landningsmärke.

Historisk översikt och upprättade av konserveringsprojektet.

Stora Rågö gamla träkapell brann (brändes) ned 1890. Planerna att bygga nytt kapell blev konkret 1896 i april, när man ber Estlands Konsistorium att bekräfta byggplanerna. I sammanhanget meddelar man också, att församlingen åtar sig, att bygga upp kapellet med egna medel. Den 19 december 1896, godkänner Guvernement regeringens byggnadsavdelning arkitekt Tamms (Thamm) kapellprojektet såsom ”rätt upprättat och svarade mot byggnadskonsten” samt bestämmer att skicka det till guvernören för att fastställas.

Men det verkade som att vid denna tid har bygget redan påbörjats. I Estland historiska arkiv (f33.1.2817 och f1187.2 2012) förvaras visserligen många dokument som hör ihop med förberedelserna för bygget och den komplicerade samordningen för bygget, men tyvärr finns det inte en enda ritning bland dem. Det färdiga kapellet invigdes den 13 juli 1897 av prästen J. W. Gustavsson från Svenska - Finska S:t Mikaels församling. Den 16 juli skickar han en grundlig redovisning till Konsistoriet över invigningen. Prästen skriver, att det höga antalet deltagare förenade båda öarnas församlingar Först höll man en kort bön framför kapellet med sång, sedan öppnade man dörren ”på sätt som det är föreskrivet i agendan” samt uttalade orden från 121 Psalmen: ”Jehova beskyddar din utgång och din ingång nu och i evighet.” Därefter trädde församlingen in i sitt ”nya, vackert inredda Guds hus”.

På tornets norra vägg uppsattes minnesnestavla med texten: KAPELIN WIGD 13 juli 1897. Arkitekt Thamms projekterade närmast kvadratiska grundplan för kyrkorummet förenas i öster med en trekantig (i interiör halvcirkelformad) absid och i väster med ett portalförsett klocktorn. Den med prydnadsgavlar försedda portalen och de egenartade tornstegen är den mest uttrycksfulla delen av den annars strama och detaljfattiga kalkstensfasaden. Förutom den spetsbågade portalen med slutet bågfält och de rundbågade fönstren finns det ovanför absiden även ett rundfönster. Från början var fasaden putsad, men redan på foton ett par årtionden senare har putsen i stort sett fallit bort, varvid de rena och kvalitativa kalkstensytorna ger ett påkallat rogivande intryck. Även interiören, som inneslöts av halvcylindriskt brädtak (skiss J.Naha; Fornminnesämbetets arkiv A 3547), var putsad. I kyrkorummets västra del fanns orgelläktare på höga träpelare, därefter enkla bänkrader, norr om absiden fanns orgeln och föreläsarstolen, till söder predikstolen. Altarringens kantiga kontur går ännu att följa på det ursprungliga betonggolvet. På de fåtaliga historiska foton som är att räkna med kan uppbyggnaden av de stora fönstren såväl som ytterdörren skönjas. Kapellets undergång började med avhysningen av öarnas befolkning på våren 1940. Sedan kapellet efter världskriget under lång tid kom att vara i händerna på röda armén, snarare revs kapellet än att det förföll. För bevarandet av muren har murkronans täckning med betongplatta år 1993 hjälpt till. Samma år, innan konserveringsarbetet, mättes ruinen av tekniker Ive Punger från OÜ Vana Tallinn. Tilläggas bör att de sistnämnda arbetena utfördes på initiativ av Endel Enggrön Stora Rågö.

Foto: Okänd fotograf. fr. v Gudtjänst i Stora Rågö kapell någon gång på 1920 talet. T. h orgeln, absiden med altaret och predikstolen. De sex kyrkbänkarna på kapellets ena sida är fyllda till sista plats. De ljusa fönstren står i stor kontrast till bondstugornas låga fönster. Man skymtar läktaren mot den västra gaveln som stödjer sig på trä pelare. Den nedre delen av väggarna i kapellet var målade i grönt och de övre delarna var målade i vitt. Det runda blyinfattade fönstret, med sitt färgade glas, över absiden i den östra gaveln, spred ljus och högtid över församlingen.

Vidare berättar Per Söderbäck och olika källor om hur det nya kapellet byggdes cirka 100 meter närmare byn. Man styckade även ut en ny gravgård mellan det nya kapellet och den gamla kyrkogården. Inom detta område har de gamla svenska öborna från alla tre byar blivit begravda i generationer. Man anlitade 4 – 5 kunniga murare från Rickul på fastlandet som inkvarterades på ”Bänes gården” i Storbyn. Rågö bönderna ställde upp med hästar och fraktade kalksten från ”Bjäre” som låg på norra delen av ön som delvis var en kalkstensbrant. Leran togs från ”Lagnäs” på öns östsida och sand fanns det gott om vid kapellet. Det tog över ett år att färdigställa det nya kapellet. När man skulle börja bygga, lade de rysstrogna ortodoxa hinder i vägen. De byggande bönderna vände sig då till godsherren Ramm, som var överförmyndare och begärde hans råd. Ramm visade i denna strid mellan ortodoxa och protestanter liksom vid tidigare tillfällen en stor välvilja mot de senare och hjälpte dem. Nu förefaller det, som om Ramm i detta fall inte bara sagt åt bönderna, att visst kunde de bygga, även om han var rädd för att ryssarna skulle komma att förhindra det, utan också hjälpt dem till att få konsistoriets medgivande och 500 rubler därtill. Bönderna byggde alltså, men när murarna var färdiga, kom nya svårigheter emellan. Ramm rådde då, att avvakta på lösning av konflikten, halm skulle läggas på de färdiga murarna för att skydda dem, men bönderna lade på ett ordentligt tak, och svenska prästen kom och predikade. Men samtidigt kom också ryska polisen, stängde kapellet och tog nycklarna med, trots att bönderna påpekade, att de fått tillstånd av konsistoriet att bygga och 500 rubler. Det blev inget annat övrigt än att söka hjälp på högsta ort. Bonden Johan Enggrön i Storbyn for till prästen i tyska kyrkan i Baltischport och de två satte upp en böneskrift till kejsarinnan som ju var av protestantisk börd. Skriften förde han sedan till svenska prästen i Reval, som gav den svensk form och därefter tillbaka till bönderna på ön, för vilka han läste upp den för att de sedan skulle skriva under den. Men med den erfarenhet, man så många gånger tidigare haft, då man under århundradens lopp sökt få rätt, var det många som först inte ville sätta sitt namn på pappret, trots att det var så ödmjukt och underfallande och svassande, som någonsin en liknande skrivelse kunde bli i det gamla Ryssland, allt av fruktan för att de skulle komma i onåd. Men sedan Enggrön satt sitt namn först skrev de andra också under. Böneskriften blev ovanligt fort expedierad. Redan efter tre veckors tid var svaret åter, och det var en stor triumf och glädjens dag, när prästen kom åter med nycklarna och öppnade kapellet. Rågöborna fick nu äntligen rätt att ta sitt kapell i bruk.

Kapellet blev en kär mötesplats och en samlingspunkt för öborna genom åren, ända fram till den Sovjetiska ockupationen 1940, då öborna tvingades bort, och ön blev ett militärt skyddsområde, dit inga besökare fick tillträde. Man höll en sista avskedsgudstjänst den 1 juni 1940 innan uppbrottet. Under den tyska ockupationen 1941 – 1944 när rågöborna åter fick tillträde till öarna användes inte kapellet, eftersom det hade plundrats på inventarier och bänkar och skadats. Ända fram till den 26 te juli 1991 när rågöborna åter fick besöka ön och kapellet hade nu förvandlats till en ruin omgiven av grönska såväl invändigt som utvändigt.

Förteckning över Stora Rågö Kyrkas inventarier 1924

Foto: Erhard Lindman. Deltagare i den första tillåtna resan till Stora Rågö, den 26 juli 1991 församlade utanför kapellet. Järnridån började nu sakta upplösas. Kapellet har varit försänkt i Törnrosa slummer som hade undgått att träffas av någon granat, trots att ryssarnas övningsfält låg i grannskapet.

Efter besöket enades rågöborna, om att bilda Rågökapellens minnesfond, den 3 februari 1992, för att insamla medel till restaurering, konservering av ruinerna av de båda Rågö kapellen samt iordningställa kyrkogårdarna, och underställdes Rågöföreningen den 18 mars 1995.

Stora Rågö kapellruin är nu ett byggnadsminne under statligt skydd.

Registernummer 21527,registrerat 1999.
Kyrkogården skyddas som historieminne.
Registernummer 14422, registrerat 1998.


Sammanställt av Einar Mihlberg